Sufjan Stevens lämnade folkmusiken bakom sig för länge sedan och förklarade sin plan att skriva femtio skivor för femtio stater som ett skämt – en känsla som misslyckades med att tvätta bort skönheten i det utsmyckade komponerade Michigan och den pantomimiska Illinois. Under åren som gått har han skrivit sångcykler tillägnade solsystemet, dirigerat orkestrar som hyllar amerikanska motorvägar, gjort narr av folk på sin blogg och släppt skivor som avslöjar djupa existentiella kriser – All Delighted People och den synthgalna Age of Adz. Han återvänder nu med Carrie & Lowell, en skiva som lovar en återgång till Stevens fotspår, tillbaka till den tid då han handlade om akustiska gitarrer, banjos och mjuk sorg. Den är tillägnad hans mamma och styvpappa. Argh. Gråt.