Plattefterklang introducerades på 1950-talet och har varit en del av inspelad musik sedan dess. Abbey Road Studios originalefterklangsplattor – fyra EMT 140-enheter – användes mest framträdande på 60- och 70-talen av banbrytande band, inklusive Beatles och Pink Floyd. De installerades först 1957 för att komplettera de fasta efterklangstiderna i studiornas ekokamrar. Dessa vackert klingande plattor, med en variabel efterklangstid på upp till sex sekunder, finjusterades sedan till perfektion av Abbey Roads tekniska ingenjörer. För att hålla bruset till ett minimum designade EMI:s Central Research Laboratories unika hybrid-solid-state-drive-förstärkare för plattorna A, B och C. Platta D var helt ventildriven på både driv- och utgångssteg, vilket möjliggjorde en mångsidig uppsättning ljudegenskaper, från varmt och mörkt till fylligt och mjukt.

I var och en av dessa originalplattor skapas stereoreverb-effekten genom att en stor metallplåt hängs upp med spända fjädrar fästa i varje hörn. En givare injicerar metallplåten med ljudenergi, som plockas upp av två kontaktmikrofoner fästa på plattans yta. Reverbtiden kan sedan justeras med hjälp av en intern dämpare, och allt detta finns i en stor träenhet.

Dessa historiska Abbey Road-plattor har använts på otaliga banbrytande pop-, rock-, klassiska och filminspelningar genom åren, och fortsätter att användas i alla typer av ljudproduktion än idag. Waves har nu skapat noggranna modeller av dessa fantastiska och unikt klingande enheter, och individuellt modellerat den harmoniska distorsionen hos både driv- och utgångsförstärkare samt de individuella platt-/dämparbeteendena med introduktionen av Waves Abbey Road Reverb Plates-pluginet.