Oh Me Oh My är både elegant och vildsint. Den är gripande i ena stunden och balsam i nästa. Den beskriver både globala och personliga historier. Lonnie Holleys hjärtskärande ungdom och unga manlighet i Jim Crow-södern är välberättade vid det här laget – hans försäljning till ett annat hem som barn för bara en flaska whisky; hans misshandel på det ökända Mount Meigs kriminalvårdsanstalt för pojkar; förstörelsen av hans konstmiljö genom utbyggnaden av Birminghams flygplats. Men Holleys musik är mindre en föreställning om uthållig smärta och mer en uppvisning i uthållighet, i obevekligt hopp. Intrikat och kärleksfullt producerad av LA:s Jacknife Lee (The Cure, REM, Modest Mouse), finns det både kinetisk, kortvågig funk som påminner om Brian Enos My Life in the Bush of Ghosts och de djupa rymdsatellitljuden i Enos ambientverk. Men det är en enorm prestation inom ljudteknik i sig.