Vi brukar inte vända oss till popalbum för att svara på vårt kulturella ögonblick, än mindre för att möta den själshunger som finns kvar i kölvattnet av en global katastrof. Poplåtar är avsedda att distrahera oss med reduktiva liknelser om kärlek och berömmelse, hjältemod och skurkskap. Men ibland bevisar en artist att formen är mer formbar och rymlig än vi visste. Med Laurel Hell cementerar Mitski sitt rykte som en artist i besittning av sådan kraft – kapabel att använda sin talang för att utföra den alkemi som förvandlar våra mest vilda och alienerade upplevelser till just det elixir som botar dem. ”Jag skrev vad jag behövde höra”, förklarar Mitski. ”Som jag alltid har gjort.”